Twitter Fiction

Twitter Fiction är, precis som det låter, väldigt korta berättelser. En berättelse på 140 tecken. Att skriva kort är en konst, att trots det lilla utrymmet, få fram en känsla och en händelse. Twitter Fiction är i mina ögon användbart i all språkundervisning.
Eller varför inte försöka sammanfatta historiska eller nutida händelser på 140 tecken?

Dessa instruktioner bygger på flash fiction från The Guardian vilka jag fritt översatt och anpassat till svenska. Vill du hellre ha instruktionerna på pdf hittar du dem här.

1. Börja i mitten

I detta mycket begränsade format har du inte tid för att skapa scener och bygga karaktärer.

2. Använd inte för många tecken

Du kommer inte ha tid att beskriva dina karaktärer när du skriver twitter fiction. Även ett namn kanske inte är användbara i en mikro-berättelse om det inte förmedlar en hel del ytterligare information till berättelsen eller sparar ord på annat sätt.

3. Se till att slutet inte är i slutet

I mikro-fiction finns det en risk att mycket av engagemang med berättelsen sker när läsaren har slutat läsa. För att undvika detta, placera upplösningen i mitten av berättelsen för att överväga situationen tillsammans med berättaren, och fundera vidare på besluten hans karaktärer har tagit efter det att orden tar slut. Ge oss därför nästan all information vi behöver i de första orden, för att ta oss på en resa under ytan.

4. Låt de sista orden eka kvar

Det sista ordet bör lämna läsaren med något som kommer att fortsätta att ljuda efter berättelsen är klar. Det bör inte slutföra berättelsen utan snarare ta oss in i en ny plats; en plats där vi kan fortsätta att tänka på idéerna i historien och undrar vad det hela betydde. 

5. Skriv långt, korta sedan ner

Skriv en berättelse, se utbyggda karaktärer och händelser framför dig. Plocka sedan ut nyckelorden, punkterna som är väsentliga. 

Arenor för skolutveckling

Nyss hemkommen från BETT. Mina flöden i sociala medier fylls av kollegor runt om i landet som kommit hem med massor av nya intryck, tankar och idéer. Mina flöden fylls även av kollegor som inte varit där, vissa av dessa uttrycker sina åsikter kring detta.

Detta får mig att tänka.

Nyss hemkommen från BETT. Jag är fylld av nya intryck, tankar och idéer. Men av vad? Vad är det som fått igång mig? För min del har jag i år inte hunnit med att ta del av andras föreläsningar, och ändå är jag inspirerad. Jag behöver nätverkandet, samtalen och att få möjligheten att reflektera om stort och smått med andra. Behöver vi lämna landet för att komma tillbaka med nya intryck, tankar och idéer? Det känns lite märkligt, och får mig att börja fundera kring arenor för skolutveckling i stort.

Nyss hemkommen från BETT. Jag mötte skolledare och personer på förvaltningar som samtliga är eniga att detta med skolutveckling är så pass viktigt att "vi måste satsa för att hänga med, det måste få kosta".
Betyder det då att alla skolor, kommuner och friskolekoncerner som inte har råd, eller som måste satsa på annat är därmed exkluderat från skolutveckling? I mina ögon betyder det att jag som rektor kan välja att stå utanför detta nätverk av människor som brinner för skolutveckling med den enkla förklaringen att vi har inte råd. Den är svår att ifrågasätta.
Men alla arenor för skolutveckling kostar inte. Långt ifrån. Sociala medier är gratis; facebookgrupper, twitter-diskussioner, Google+ och listor på pinterest är bara några exempel. Lika gratis är TeachMeets, EdCamps och pedagogiska pubar. Men vilka är det jag träffar där? Rimigtvis borde det då vara alla skolor, kommuner och friskolekoncerner som inte har råd att lägga massor av pengar på skolutveckling. Men så är det inte. Det är i stort sett samma personer som jag bara några dagar tidigare träffade på BETT.

Skolutveckling kostar, det håller jag med om. Men den kostar mer energi än pengar.

Här är min ögonblicksbild från BETT. 

Mötet med Helena fick mig att utvecklas. Tankar jag tänkt med Helena under denna vecka kommer jag att bära med mig för alltid. 

OBS! Perukerna på bilden har inget med texten att göra.